Ärade auditorium, det är dags att skrida till aktiv handling!
Denna så kallade "sommar" har den hederliga, vackra och traditionella anständigheten, samt klassen och stilen - bryskt och barbariskt tvingats ta ett ofrivilligt steg tillbaka från samhällets skådeplatser och torg! Butiksföreståndare, studenter, ja till och med mina egna högt stående doktorskollegor går, så fort solen visar sig, klädda i illasittande kortärmade bomullströjor och knäkorta halvbyxor i polyester. Det är helt enkelt, pardon mon francais, satans osnyggt att visa upp sina bara knän eller blekfeta vader till allmän beskådning! Året runt är jag själv iklädd, beroende på veckodag, en av mina sju exakt likadant mossgröna manchesterkostymer. Till detta är naturligtvis matchande enfärgad skjorta och egenhändigt knuten fluga ett obligatorium. Vid högtidligare tillfällen bär jag även väst! Min fasta övertygelse är, och kommer så förbli, att kläderna för människan repressenterar en högre ordning, kultur och förfining!
Dock är denna sommarperiods största styggelse varken de så kallade "shortsen" eller "t-tröjorna". Det Stora nutida Hotet mot Stil och Klass är istället en synnerligen gemen och osmaklig avart till de förträffliga skodonen. Jag kväljs vid tanken på att uttala dess namn, men förstår att det är en obehaglig nödvändighet för att adekvat identifiera Mänsklighetens Förslavare: Det är Foppatofflan eller Crocsen jag talar om! Dennna osmakligt kolorerade plastikosa styggelse draperar sig den svenska populasen med i ett simpelt sinnesförvirrat tillstånd av egen imbillad bekvämlighet! Ärade anhängare, Ni kan förstå min stora känsla av obehag och rättfärdig vrede, då jag erfor att Foppatofflorna var vanligare bland den grå massan än det ståtlgt respektingivande skägget!
Det tarvades en omedelbar och kraftfull gärning! I min stora beslutsamhet finkammade jag populasen på jakt efter den oundvikliga motståndsreaktion som följer på stora masspsykotiska fenomen. Så fann jag till min stora glädje "Hata Foppa Tofflan!". Även om sällskapets medlemmar var samlade i ett stort antal, var motståndet splittrat och förvirrat. För att ingjuta moral i trupperna och kanalisera kampen mot praktisk gärning, beslöt jag mig för ett cinematografiskt arbete. Jag samlade således en grupp veritabla genier på detta område runt mig och min stora gärning. Dessa voro mästerregissören Olof Molander (giganten som iscensatte sin egen död 1966 men i verkligheten har hälsan och bor granne med Mig i Uppsala, civilisationens vagga!), Mattias Lundblad - det svartvita fotografiets obestridlige maestro, samt recitatören Björn Åkerstedt - det talade ordets okrönte demagog och virtous. Till minne av min numer avlidne lärjunge Ingmar Bergman skapade vi tillsammans Golgata!
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
tisdag 9 oktober 2007
tisdag 4 september 2007
En lärjunges bortgång
Ärade audiotorium. Uppsalasonen Ingmar Bergman haro avlidit.
Som ung gosse var Ingmar en mycket bångstyrig och beskäftig person. Eftersom jag redan vid den tiden i Uppsala voro en mycket respekterad och omtyckt potentat, dessutom tillika Doktor, ombads jag ta mig an honom. Med ömsom milda förmaningar och ömsom skarp upptuktelse talte jag till honom under en kulen höstafton. Eftersom jag är en man vilka människor för min stora klokskap och strålande intelligensia oftast lyssnar andäktigt till, uppfylldes Ingmar av de allra djupaste känslor för min upphöjda person. Jag togo således den unge mannen under mina vingars beskydd. Ingmar klippte sig, inhandlade rock, basker och fluga och spatserade stolt fram Uppsalas vackra gator i flärdfull gemak. Dock hade min behandling icke lyckats utplåna alla spår av bångstyrigheten. Den mannen led av storhetsvansinne och grandiosa tankar om sin egen person (ett sinnestillstånd vilket jag i egenskap av doktor och vetenskapsman äro lyckligt förskonad ifrån). Ingmar gjorde således det oerhörda. Han lämnade Uppsala - giganternas hemvist och civilisationens vagga, för filmproduktion i Solna (en simpel bondby numera bebodd av klentrogna rabulister och bolsjeviker) samt den Kungliga (Bah!) Dramatiska Teatern i Stockholm! Det äro mig ett djupt och beklagligt mysterium att detta fuskbygge till bosättning så länge fått verka som hufvudstad, när istället Uppsala finnes.
Men Ingnmar behöllo kontakten med mig, sin högt ärade lärofader. Genom åren har jag besvarat en strid ström av samtal och brev i vilka bångstyriga skådespelare och sinnesförvirrade teaterchefer avhandlats. Likt populasen måste konstnärsskrået hållas i stramt koppel, tukt och förmaning! Dock skulle denna relation snart komma att upphöra. 1957 frågade Ingmar mig om han skulle kunna få äran att använda min ärevördiga personlighet i en av sina filmen. Tanken hade länge varit med honom och jag gav honom aningslöst mitt tillstånd. Så spelade Ingmar in Smultronstället.
Som Ni själv kan bevittna äro likheterna väl framträdande. Dock hade min lärjunge likt den oborstade lymmel han en gång sprungit ur, på ett mycket gement och tarvligt sätt behagat driva gäck med sin läromästare! Här skola jag tala om att jag icke under några som helst omständigheter skola få för mig att sätta min fot i Lund! Den illiterata ansamlingen av dumhet Lund, är en danskt marionett och ett lydrike! Det finns en rättmätig anledning till varför lunditerna under så många år förvägrats en egen nation i Uppsala. Skymfen att ha blivit skamlöst utpekat som en lundit framför hela världens lystra blickar, fick mig att på stående fot förskjuta min adept. Jag instruerade min hushållerska att all kontakt med den mannen voro icke önskvärd.
Mot slutet av sitt liv vågade min före detta djäkne inte återvända till sin födelsestad. Han isolerade sig i stället på Fårö och grämde sig under många långa år över sin lättsinta gycklarlust. Till slut ringde han skamset upp mig. Efter trettio års idogt förnekande gav jag storsint min före detta lärljunge förlåtelse och försoning. Jag kände hur en stor sten föllo från hans hjärta.
Nu är han borta och i Uppsala har det inte fördragit lång tid innan gamarna dansar på bordet. En gränslös vederstygglig och motbjudande byggnad har uppförts på Vaksala torg! Dessutom har det stupida och fåfänga styrande etablissemangella gardet haft osmakligheten att kalla det Musikens hus! Denna provokation skulle vara omöjlig att genomföra under den rytmiska kulturpersonligheten Ingmars livstid. Jag tackar min lyckliga stjärna att det groteska bygget uppförts på andra sidan Fyrisån, en gräns jag sällan och mycket ogärna passerar!
Dagens bortglömda ord. En djäkne är en trogen efterföljare, lärling och apostel.
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
Som ung gosse var Ingmar en mycket bångstyrig och beskäftig person. Eftersom jag redan vid den tiden i Uppsala voro en mycket respekterad och omtyckt potentat, dessutom tillika Doktor, ombads jag ta mig an honom. Med ömsom milda förmaningar och ömsom skarp upptuktelse talte jag till honom under en kulen höstafton. Eftersom jag är en man vilka människor för min stora klokskap och strålande intelligensia oftast lyssnar andäktigt till, uppfylldes Ingmar av de allra djupaste känslor för min upphöjda person. Jag togo således den unge mannen under mina vingars beskydd. Ingmar klippte sig, inhandlade rock, basker och fluga och spatserade stolt fram Uppsalas vackra gator i flärdfull gemak. Dock hade min behandling icke lyckats utplåna alla spår av bångstyrigheten. Den mannen led av storhetsvansinne och grandiosa tankar om sin egen person (ett sinnestillstånd vilket jag i egenskap av doktor och vetenskapsman äro lyckligt förskonad ifrån). Ingmar gjorde således det oerhörda. Han lämnade Uppsala - giganternas hemvist och civilisationens vagga, för filmproduktion i Solna (en simpel bondby numera bebodd av klentrogna rabulister och bolsjeviker) samt den Kungliga (Bah!) Dramatiska Teatern i Stockholm! Det äro mig ett djupt och beklagligt mysterium att detta fuskbygge till bosättning så länge fått verka som hufvudstad, när istället Uppsala finnes.
Men Ingnmar behöllo kontakten med mig, sin högt ärade lärofader. Genom åren har jag besvarat en strid ström av samtal och brev i vilka bångstyriga skådespelare och sinnesförvirrade teaterchefer avhandlats. Likt populasen måste konstnärsskrået hållas i stramt koppel, tukt och förmaning! Dock skulle denna relation snart komma att upphöra. 1957 frågade Ingmar mig om han skulle kunna få äran att använda min ärevördiga personlighet i en av sina filmen. Tanken hade länge varit med honom och jag gav honom aningslöst mitt tillstånd. Så spelade Ingmar in Smultronstället.
Som Ni själv kan bevittna äro likheterna väl framträdande. Dock hade min lärjunge likt den oborstade lymmel han en gång sprungit ur, på ett mycket gement och tarvligt sätt behagat driva gäck med sin läromästare! Här skola jag tala om att jag icke under några som helst omständigheter skola få för mig att sätta min fot i Lund! Den illiterata ansamlingen av dumhet Lund, är en danskt marionett och ett lydrike! Det finns en rättmätig anledning till varför lunditerna under så många år förvägrats en egen nation i Uppsala. Skymfen att ha blivit skamlöst utpekat som en lundit framför hela världens lystra blickar, fick mig att på stående fot förskjuta min adept. Jag instruerade min hushållerska att all kontakt med den mannen voro icke önskvärd.
Mot slutet av sitt liv vågade min före detta djäkne inte återvända till sin födelsestad. Han isolerade sig i stället på Fårö och grämde sig under många långa år över sin lättsinta gycklarlust. Till slut ringde han skamset upp mig. Efter trettio års idogt förnekande gav jag storsint min före detta lärljunge förlåtelse och försoning. Jag kände hur en stor sten föllo från hans hjärta.
Nu är han borta och i Uppsala har det inte fördragit lång tid innan gamarna dansar på bordet. En gränslös vederstygglig och motbjudande byggnad har uppförts på Vaksala torg! Dessutom har det stupida och fåfänga styrande etablissemangella gardet haft osmakligheten att kalla det Musikens hus! Denna provokation skulle vara omöjlig att genomföra under den rytmiska kulturpersonligheten Ingmars livstid. Jag tackar min lyckliga stjärna att det groteska bygget uppförts på andra sidan Fyrisån, en gräns jag sällan och mycket ogärna passerar!
Dagens bortglömda ord. En djäkne är en trogen efterföljare, lärling och apostel.
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
måndag 3 september 2007
Kyrkans skamliga svek, gudars skymning!
För en tid sedan var jag inbjuden till ett bröllop. Med väl knuten fluga och oklanderligt droppstruken väst klev jag, vid gott mod in genom de breda kyrkportarna för att bevittna de unga tus vigselakt. Äktenskapet uppbär en ypperlig samhällelig funktion. Otaliga gånger har vigseln frälst pöbeln ifrån otukt, oförstånd och andra uppenbart skamliga förseelser! Dessutom är vigseln en mångtusenårig sedvänja. Traditionerna är det goda samhällets vackra byggstenar och skola i princip alltid under alla omständigheter följas!
Under vigselakten sjöngs psalmer av församlingen och uråldrigt gammalmodig musik strömmade från läktaren. På min vitmålade hårda träbänk njöt jag av att se kyrkorummets medlemmar lyssna i koncentrerad andakt på prästens entonigt mässande stämma. Dock fanns inga teologiska motiv för min oerhörda trivsel. Som sann vetenskapsman är jag naturligtvis ateist! Däremot tror jag på kulturens förfining, klassen och stilen. I dessa avseenden har kyrkan fyllt en essentiell funktion för de lägre klasserna. Som ingen annan har prästerna predikat dygd, förstånd och ödmjukhet i pöbeln. Tanken på helvetets eviga eldar har för de mest förtappade illitterater och bondlurkar möjliggjort skam, fruktan, hårt strävsamt arbete samt respekt för bättre folk. Kort sagt: moral, vett och etikett!
Men mitt goda humör skulle inte få blomstra länge. Fram till koret steg en ung rödkindad gosse med en gitarr i handen. Med smäktande och tårdrypande stämma började han recitera en av de otaliga simpla ballader, vilka likt parasiter sorgligt nog infekterar även nutidens mest kultiverade salonger.
Här kan jag upplysa om att det fanns en förståndig tid då det lösa patrasket trubadurerna, likt gycklarna och narrarna var förvisade till landsvägens damm och misär bland de övriga landstrykarna. Den unge parveln vars röst framifrån kyrkans altarsmycke vibrerade genom luften påminde mig om, inte utan visst obehag, den nutida populasens stupida dyrkan av vissångarna. Men denna olustkänsla är icke helt obekant för mig och den kyrkliga förrättningen skulle fortfarande kunna ha bibehållit sitt gemytliga skimmer. Som en veritabel representant av sans och vett upplever jag dagligen till ett visst själsligt obehag eftersom jag tvingas bevittna människors oförståeliga dumhet av alla dess slag. Väl i det stora som i det lilla. Detta intellektuella ok är något som vi utvalda upphöjda potentater måste lära oss hantera.
Men denna ohyggliga dag skulle frambringa fler obeskrivbara otrevligheter och dessa dessutom av ett sällan skådat slag. Efter ett par synnerligen väl valda och förmanande ord från kapellets präst, harklade den unge mannen återigen framme vid koret för att stämma upp i en ny visa. Döm av min förvåning och omedelbara rättfärdiga vrede då det visar sig vara ett fördömligt alster av ilbattingen Per Gessle. Per Gessle är den i särklass värsta av alla lumpna kreatur till barder! Han är ett huggormsyngel vilkas tvivelsaktiga och för populäsen förledande, mycket farliga visor förpestar vårt land med gemena uppmaningar till dumhet, slöhet omoral! Där jag satt i min min stol kände jag en tvingande lust att omedelbart resa mig upp och med hög stämma verka för att det eländiga spektaklet skulle ändas. Dock har jag under min uppväxt välsignats med en mycket god, proper och respektabel uppfostran. Därför sutto jag stillatigande kvar, dock med ett demonstrativt illa dolt missnöje. Och så utspelade sig den scen jag allra mest fruktade, men icke desto mindre var sorlgligt medveten skulle uppenbara sig. Bardslyngeln framme vid podiet trallade upp den allra enklaste, tarvligaste och osmakligaste versrad. Även om det gör mig ont beder jag att få plåga edra ögon med att citera denna styggelse "Jag tycker om när du tar på mig. Jag tycker om dina bröst i morgonljuset." Ärade läsare, Ni har icke svårt att föreställa Er att min upprördhet efter denna veritabla förolämpning icke visste några gränser! Det fanns en tid då kyrkan stod för moral, dygn och plikt. Men så långt har alltså förfallet gått att dagens prästerskap släpper in visor vilka direkt uppmanar till köttslig lust och otukt, ända in i sakristian! Jag förbannade den dag när jag som ung gosse icke valde den katolska prästbanan och mitt kritiska naturvetenskapliga tänkande som hindrat mig från denna gärning! Jag överfölls av febriga drömsyner där Biskop M Olander med svavelsosande stämma predikar plikt, vett och dygd över katolska olivbönder och getaherdar!
Förvisso äro den katolska gudens vägar outgrundliga och icke empiriskt verifierbara, men han är sträng, rättfärdig och fördömmande! Jag hyser från och med denna stund ett brinnande förakt och ett förtörnande agg mot vad den slapphänta protestantistiska statskyrkan förfallit till!
Dagens borglömda ord. Bard är medeltidens passande skymford på de simpla dussinsångare som idag dyrkas som trubadurer av den svenska populasen. Barderna hörde, som de gudsförgätna landstrykare de var, hemma på landsvägen. Detta var ett mycket passande bemötande!
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
Under vigselakten sjöngs psalmer av församlingen och uråldrigt gammalmodig musik strömmade från läktaren. På min vitmålade hårda träbänk njöt jag av att se kyrkorummets medlemmar lyssna i koncentrerad andakt på prästens entonigt mässande stämma. Dock fanns inga teologiska motiv för min oerhörda trivsel. Som sann vetenskapsman är jag naturligtvis ateist! Däremot tror jag på kulturens förfining, klassen och stilen. I dessa avseenden har kyrkan fyllt en essentiell funktion för de lägre klasserna. Som ingen annan har prästerna predikat dygd, förstånd och ödmjukhet i pöbeln. Tanken på helvetets eviga eldar har för de mest förtappade illitterater och bondlurkar möjliggjort skam, fruktan, hårt strävsamt arbete samt respekt för bättre folk. Kort sagt: moral, vett och etikett!
Men mitt goda humör skulle inte få blomstra länge. Fram till koret steg en ung rödkindad gosse med en gitarr i handen. Med smäktande och tårdrypande stämma började han recitera en av de otaliga simpla ballader, vilka likt parasiter sorgligt nog infekterar även nutidens mest kultiverade salonger.
Här kan jag upplysa om att det fanns en förståndig tid då det lösa patrasket trubadurerna, likt gycklarna och narrarna var förvisade till landsvägens damm och misär bland de övriga landstrykarna. Den unge parveln vars röst framifrån kyrkans altarsmycke vibrerade genom luften påminde mig om, inte utan visst obehag, den nutida populasens stupida dyrkan av vissångarna. Men denna olustkänsla är icke helt obekant för mig och den kyrkliga förrättningen skulle fortfarande kunna ha bibehållit sitt gemytliga skimmer. Som en veritabel representant av sans och vett upplever jag dagligen till ett visst själsligt obehag eftersom jag tvingas bevittna människors oförståeliga dumhet av alla dess slag. Väl i det stora som i det lilla. Detta intellektuella ok är något som vi utvalda upphöjda potentater måste lära oss hantera.
Men denna ohyggliga dag skulle frambringa fler obeskrivbara otrevligheter och dessa dessutom av ett sällan skådat slag. Efter ett par synnerligen väl valda och förmanande ord från kapellets präst, harklade den unge mannen återigen framme vid koret för att stämma upp i en ny visa. Döm av min förvåning och omedelbara rättfärdiga vrede då det visar sig vara ett fördömligt alster av ilbattingen Per Gessle. Per Gessle är den i särklass värsta av alla lumpna kreatur till barder! Han är ett huggormsyngel vilkas tvivelsaktiga och för populäsen förledande, mycket farliga visor förpestar vårt land med gemena uppmaningar till dumhet, slöhet omoral! Där jag satt i min min stol kände jag en tvingande lust att omedelbart resa mig upp och med hög stämma verka för att det eländiga spektaklet skulle ändas. Dock har jag under min uppväxt välsignats med en mycket god, proper och respektabel uppfostran. Därför sutto jag stillatigande kvar, dock med ett demonstrativt illa dolt missnöje. Och så utspelade sig den scen jag allra mest fruktade, men icke desto mindre var sorlgligt medveten skulle uppenbara sig. Bardslyngeln framme vid podiet trallade upp den allra enklaste, tarvligaste och osmakligaste versrad. Även om det gör mig ont beder jag att få plåga edra ögon med att citera denna styggelse "Jag tycker om när du tar på mig. Jag tycker om dina bröst i morgonljuset." Ärade läsare, Ni har icke svårt att föreställa Er att min upprördhet efter denna veritabla förolämpning icke visste några gränser! Det fanns en tid då kyrkan stod för moral, dygn och plikt. Men så långt har alltså förfallet gått att dagens prästerskap släpper in visor vilka direkt uppmanar till köttslig lust och otukt, ända in i sakristian! Jag förbannade den dag när jag som ung gosse icke valde den katolska prästbanan och mitt kritiska naturvetenskapliga tänkande som hindrat mig från denna gärning! Jag överfölls av febriga drömsyner där Biskop M Olander med svavelsosande stämma predikar plikt, vett och dygd över katolska olivbönder och getaherdar!
Förvisso äro den katolska gudens vägar outgrundliga och icke empiriskt verifierbara, men han är sträng, rättfärdig och fördömmande! Jag hyser från och med denna stund ett brinnande förakt och ett förtörnande agg mot vad den slapphänta protestantistiska statskyrkan förfallit till!
Dagens borglömda ord. Bard är medeltidens passande skymford på de simpla dussinsångare som idag dyrkas som trubadurer av den svenska populasen. Barderna hörde, som de gudsförgätna landstrykare de var, hemma på landsvägen. Detta var ett mycket passande bemötande!
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
lördag 30 juni 2007
Den förbannade svenska sommaren!
Sommaren är en synnerligen obehaglig årstid. I det solgassiga vädret får gammal hederlig anständighet, klass och stil ohjälpligt stryka på foten. För mig själv äro värmen dock inget problem. Året runt är jag klädd, beroende på veckodag, i en av mina sju exakt likadant mossgröna manchesterkostymer. Till detta är naturligtvis matchande enfärgad skjorta och egenhändigt knuten fluga ett obligatorium. Vid högtidligare tillfällen bär jag även väst! Min fasta övertygelse är, och kommer så förbli, att årstidernas temperaturskiftningar finns till av en mycket rationell anledning. Att uppleva kyla på vintern och värme på sommaren gör människan gott i kropp och själ eftersom naturen nu en gång har inrättats på det viset. Skola Ni någon gång uppleva Er frusna under vinterns kallaste månader äro det finländska bastubadet att föredraga. I saunan tinar stela leder och lemmar upp utan att det för den skull behöver fresta på människans moral! Bastu kan med fördel åtnjutas även på sommaren, en behaglig men tyvärr sällan åsedd syssla!
Dock kan jag med en djup känsla av vemod konstatera att mina konklusioner inte delas av den resterande befolkningen. Tråkigt nog måste jag medge att denna oerhört sorgsna situation finnes även i Uppsala, civilisationens vagga! Butiksföreståndare, studenter, ja till och med mina egna högt stående doktorskollegor går, så fort solen visar sig, klädda i illasittande kortärmade bomullströjor och knäkorta halvbyxor i polyester. Det är helt enkelt, pardon mon francais, satans osnyggt att visa upp sina bara knän eller blekfeta vader till allmän beskådning! Som sann vetenskapsman och tillika ateist har jag inga teologiska bevekelsegrunder för mina resonemang. Däremot tror jag fullt och fast på klass och stil. Kläderna repressenterar för människan först och främst en högre ordning, kultur och förfining!
Dessutom sprids under månaderna juni, juli och augusti, en mycket graverande och farlig vanföreställning bland sveriges befolkning. Nämligen den om semestern! Under hela min digra akademiska karriär har icke en endaste semesterdag tagits ut. Men i år har det förbannade facket, en bunt bolsjeviker och förtappade rabulister, tvingat mig meddelst hot om omedelbart avsked på grått papper, att ta ut inte mindre än 6 veckors vakans! Mitt missnöje med och ofantliga besvikelse på den svenska populasen kan icke förklaras med ord!
Dagens bortglömda ord. En bolsjevik är en obildad person av kaukasiskt ursprung som tror på bondförnuft, den obelästa människans rätt till inflytande, samt väpnad revolution. Således ett mycket stort hot mot bättre, bildat folk! I Sverige har vi lyckligtvis varit någorlunda förskonade för denna sorts masspsykotiska folkrörelser. Men bland de fackligt anslutna frodas villfarelser och vanföreställningar av denna art som ogräs!
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
Dock kan jag med en djup känsla av vemod konstatera att mina konklusioner inte delas av den resterande befolkningen. Tråkigt nog måste jag medge att denna oerhört sorgsna situation finnes även i Uppsala, civilisationens vagga! Butiksföreståndare, studenter, ja till och med mina egna högt stående doktorskollegor går, så fort solen visar sig, klädda i illasittande kortärmade bomullströjor och knäkorta halvbyxor i polyester. Det är helt enkelt, pardon mon francais, satans osnyggt att visa upp sina bara knän eller blekfeta vader till allmän beskådning! Som sann vetenskapsman och tillika ateist har jag inga teologiska bevekelsegrunder för mina resonemang. Däremot tror jag fullt och fast på klass och stil. Kläderna repressenterar för människan först och främst en högre ordning, kultur och förfining!
Dessutom sprids under månaderna juni, juli och augusti, en mycket graverande och farlig vanföreställning bland sveriges befolkning. Nämligen den om semestern! Under hela min digra akademiska karriär har icke en endaste semesterdag tagits ut. Men i år har det förbannade facket, en bunt bolsjeviker och förtappade rabulister, tvingat mig meddelst hot om omedelbart avsked på grått papper, att ta ut inte mindre än 6 veckors vakans! Mitt missnöje med och ofantliga besvikelse på den svenska populasen kan icke förklaras med ord!
Dagens bortglömda ord. En bolsjevik är en obildad person av kaukasiskt ursprung som tror på bondförnuft, den obelästa människans rätt till inflytande, samt väpnad revolution. Således ett mycket stort hot mot bättre, bildat folk! I Sverige har vi lyckligtvis varit någorlunda förskonade för denna sorts masspsykotiska folkrörelser. Men bland de fackligt anslutna frodas villfarelser och vanföreställningar av denna art som ogräs!
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
tisdag 5 juni 2007
Heureka, visheten övertrumfar dumheten!
Som Uppsalaiter, bärare av de heliga och obestridliga sanningarna, ställs vi inför ett prekärt etiskt dilemma. Det är ett välkänt fenomen att oförståndet ökar linjärt med avståndet från Carolina Rediviva, vackert beläget i Uppsalas hjärta. Hur kan vi Uppsalaiter rättfärdiga detta graverande faktum, även om interaktioner med Sveriges övriga obygd riskerar att fördunkla vårt förträffliga omdöme? Själv har jag, inte helt utan protester från övriga kollegor och intellektuella, löst problemet genom att under min mångåriga gärning knyta kontakter med priviligerade personer icke bosatta i Uppsala.
En av dessa kontakter är en respektabel Lady av synnerligen god karaktär, vandel, klass och stil. Denna förtjusande bekanskap har under åren väckt mitt stora intresse och förundran, då hon trots att hon ej fått åtnjuta studier i Uppsala, har ett mycket förtjusande och belevat sätt. Häromdagen sökte denna Dam en anvarsfull post på ett större företag. Då detta etablissemang är beläget utanför Uppsala, fruktade jag, på goda grunder, att denna tjänst inte skulle förlänas henne. Detta på grund av den övriga svenska befolkningens brist på logik, förstånd, sans och vett! Med andra ord, dumheten utanför Uppsalas gränser skulle återigen avgå med seger. Så skedde icke. Min bekantskap anställdes på stubben!
Förutom min omedelbara känsla av glädje och eufori, framträdde ett tillstånd av förvåning (en närmast obekant känsla). Hur kan logiken och rättfärdigheten uppträda på ett sådant markant sätt utanför Uppsalas vackra nejder? Till syvende och sist måste slutsatsen bli, att denna briljanta och intellegent logiska antagningsprocess måste haft inflytande från en beläst person som någon gång studerat i Uppsala, civilisationens vagga!
Dagens bortglömda ord. Perplex är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av förvåning och förvirring. Perplexhet drabbar ofta personer bland sveriges övriga befolkning, men kan även i extremt sällsynta fall framträda hos invånare bostatta i Uppsala.
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
En av dessa kontakter är en respektabel Lady av synnerligen god karaktär, vandel, klass och stil. Denna förtjusande bekanskap har under åren väckt mitt stora intresse och förundran, då hon trots att hon ej fått åtnjuta studier i Uppsala, har ett mycket förtjusande och belevat sätt. Häromdagen sökte denna Dam en anvarsfull post på ett större företag. Då detta etablissemang är beläget utanför Uppsala, fruktade jag, på goda grunder, att denna tjänst inte skulle förlänas henne. Detta på grund av den övriga svenska befolkningens brist på logik, förstånd, sans och vett! Med andra ord, dumheten utanför Uppsalas gränser skulle återigen avgå med seger. Så skedde icke. Min bekantskap anställdes på stubben!
Förutom min omedelbara känsla av glädje och eufori, framträdde ett tillstånd av förvåning (en närmast obekant känsla). Hur kan logiken och rättfärdigheten uppträda på ett sådant markant sätt utanför Uppsalas vackra nejder? Till syvende och sist måste slutsatsen bli, att denna briljanta och intellegent logiska antagningsprocess måste haft inflytande från en beläst person som någon gång studerat i Uppsala, civilisationens vagga!
Dagens bortglömda ord. Perplex är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av förvåning och förvirring. Perplexhet drabbar ofta personer bland sveriges övriga befolkning, men kan även i extremt sällsynta fall framträda hos invånare bostatta i Uppsala.
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
söndag 3 juni 2007
Kolonin Danmark och dess brottsliga illbattingar!
Svenska meborgare.
I går afton tillbragdes några timmar framför televisionen. Tablån bjöd landskamp i fotboll. Egentligen är sportsammanhang och lagspel en påver förättning vars främsta funktion består i att hålla pöbeln i schack. Redan den gode Caesar förstod denna enkla princip och namnger den "bröd och skådespel åt folket". Dock kan, under sammandrabbningar mellan nationer, en klar paralell dras till "The Art of War" eller krigshistorien. Detta är en diciplin som i dagens "offentliga rum" av dumhet och okunskap blivit förklarad som "politisk inkorrekt". Dock rymmer krigshistorien stor kunskap och bör intressera långt flera i konungariket Sverige.
Proffessor Helmer vackra kommentar i Riget, "Danskjävlar!", gäller ännu och är idag om möjligt än mer aktuell. Danskar, eller daner, är en grupp bestående av kriminella och imbicilla utbrytare. Sedan kolonin "Danmark" frigjorde sig från Sveriges vårdande och tuktande hand, har det enbart gått utför. Från att ha varit en blomstrande svensk koloni med fred och välstånd har den så kallade "självständigheten" bara medfört elände, dekadens, misär och otukt!
Mina gamla ögon tårades då jag igår kväll bevittnade en redig mans gärning. Domaren från Belgien, ett land med stor erfarenhet från utbrytarkolonier, ingrep på ett mycket resolut och adekvat sätt mot de brottsliga "danska" folket . Kollektiv bestraffning är ett utmärkt sätt att kontrollera, tukta och behandla ointellegenta, men ack så farliga ilbattingar!
Dagens bortglömda ord. En rabulist är en oliktänkande, revolutionär och följaktligen mycket farlig, person. Benämningen kan med fördel användas som beskrivning på hela det danska folket och vad det idag sorgligt, med logiskt nog har utvecklats till.
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
I går afton tillbragdes några timmar framför televisionen. Tablån bjöd landskamp i fotboll. Egentligen är sportsammanhang och lagspel en påver förättning vars främsta funktion består i att hålla pöbeln i schack. Redan den gode Caesar förstod denna enkla princip och namnger den "bröd och skådespel åt folket". Dock kan, under sammandrabbningar mellan nationer, en klar paralell dras till "The Art of War" eller krigshistorien. Detta är en diciplin som i dagens "offentliga rum" av dumhet och okunskap blivit förklarad som "politisk inkorrekt". Dock rymmer krigshistorien stor kunskap och bör intressera långt flera i konungariket Sverige.
Proffessor Helmer vackra kommentar i Riget, "Danskjävlar!", gäller ännu och är idag om möjligt än mer aktuell. Danskar, eller daner, är en grupp bestående av kriminella och imbicilla utbrytare. Sedan kolonin "Danmark" frigjorde sig från Sveriges vårdande och tuktande hand, har det enbart gått utför. Från att ha varit en blomstrande svensk koloni med fred och välstånd har den så kallade "självständigheten" bara medfört elände, dekadens, misär och otukt!
Mina gamla ögon tårades då jag igår kväll bevittnade en redig mans gärning. Domaren från Belgien, ett land med stor erfarenhet från utbrytarkolonier, ingrep på ett mycket resolut och adekvat sätt mot de brottsliga "danska" folket . Kollektiv bestraffning är ett utmärkt sätt att kontrollera, tukta och behandla ointellegenta, men ack så farliga ilbattingar!
Dagens bortglömda ord. En rabulist är en oliktänkande, revolutionär och följaktligen mycket farlig, person. Benämningen kan med fördel användas som beskrivning på hela det danska folket och vad det idag sorgligt, med logiskt nog har utvecklats till.
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
lördag 2 juni 2007
Den allestädes närvarande sanningen!
Uppslaiter samt övriga anhängare av vett och sans!
Dagens så kallade ”humanistiska, mjuka” angrepp på den sanna vetenskapen, är infekterad av diverse irrläror och kätterska övertygelser. Här frodas illiterater, perestrojkister, dissidenter, pultroner och polytrucker i långa kader. Ärade betraktare av den objektiva sanningen, låt mig i korthet nämna några av de rabulister ni bör ta eder i aktning för. Den bolsjevikiska drömmaren Vygostskij eller hans brottsliga föregångare Karl Marx kan jag inte nog höja varningens pekfinger för! Dock blir kronan på hyckleriets altare ändå överlöparen och opportunisten Bordieu. Denne franske polytrucks irrläror är en styggelse i ögonen för varje människa med minsta uns av sans och vett! Det är var mans plikt och hedervärda uppgift att ta avstånd från dessa besudlande element i lärodoktrinerna. Den enda sanna läran är den kvalitativt, positivistiska ansatsen. Det äro essensen av vetenskap i allmänhet och den objektiva allestädes närvarande sanningen i synnerhet!
Arv och miljö erbjuder förvisso pikanta diskursunderlag i dagens akademiska palaver men jag, och många med mig (Persson, Östling, Södermark, Bergbom et al, 2006) undrar vart begreppen klass… och stil tagit vägen. Följaktligen bör studenten vid varje tillfälle ikläda sig fluga eller i absolut värsta fall slips. För stundenterskan är en tillbörligt lång krinolin eller kjortel att föredra, gärna i kulörten svart eller mörkgrå. Studentmössan är naturligtvis ett gemytligt obligatorium för varje god betraktare av den allestädes närvarande vetenskapen!
Bättre folk! Det är eder statiska plikt och mission att frälsa denna skandinaviska karga obygd från vidskepelse och otukt. Det är av nöden en diger uppgift att banka tukt och förmaning i denna torftiga urbefolkning bestående av skogshuggare, samer och grisbönder!
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
Dagens så kallade ”humanistiska, mjuka” angrepp på den sanna vetenskapen, är infekterad av diverse irrläror och kätterska övertygelser. Här frodas illiterater, perestrojkister, dissidenter, pultroner och polytrucker i långa kader. Ärade betraktare av den objektiva sanningen, låt mig i korthet nämna några av de rabulister ni bör ta eder i aktning för. Den bolsjevikiska drömmaren Vygostskij eller hans brottsliga föregångare Karl Marx kan jag inte nog höja varningens pekfinger för! Dock blir kronan på hyckleriets altare ändå överlöparen och opportunisten Bordieu. Denne franske polytrucks irrläror är en styggelse i ögonen för varje människa med minsta uns av sans och vett! Det är var mans plikt och hedervärda uppgift att ta avstånd från dessa besudlande element i lärodoktrinerna. Den enda sanna läran är den kvalitativt, positivistiska ansatsen. Det äro essensen av vetenskap i allmänhet och den objektiva allestädes närvarande sanningen i synnerhet!
Arv och miljö erbjuder förvisso pikanta diskursunderlag i dagens akademiska palaver men jag, och många med mig (Persson, Östling, Södermark, Bergbom et al, 2006) undrar vart begreppen klass… och stil tagit vägen. Följaktligen bör studenten vid varje tillfälle ikläda sig fluga eller i absolut värsta fall slips. För stundenterskan är en tillbörligt lång krinolin eller kjortel att föredra, gärna i kulörten svart eller mörkgrå. Studentmössan är naturligtvis ett gemytligt obligatorium för varje god betraktare av den allestädes närvarande vetenskapen!
Bättre folk! Det är eder statiska plikt och mission att frälsa denna skandinaviska karga obygd från vidskepelse och otukt. Det är av nöden en diger uppgift att banka tukt och förmaning i denna torftiga urbefolkning bestående av skogshuggare, samer och grisbönder!
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
