Kyrkans skamliga svek, gudars skymning!

För en tid sedan var jag inbjuden till ett bröllop. Med väl knuten fluga och oklanderligt droppstruken väst klev jag, vid gott mod in genom de breda kyrkportarna för att bevittna de unga tus vigselakt. Äktenskapet uppbär en ypperlig samhällelig funktion. Otaliga gånger har vigseln frälst pöbeln ifrån otukt, oförstånd och andra uppenbart skamliga förseelser! Dessutom är vigseln en mångtusenårig sedvänja. Traditionerna är det goda samhällets vackra byggstenar och skola i princip alltid under alla omständigheter följas!

Under vigselakten sjöngs psalmer av församlingen och uråldrigt gammalmodig musik strömmade från läktaren. På min vitmålade hårda träbänk njöt jag av att se kyrkorummets medlemmar lyssna i koncentrerad andakt på prästens entonigt mässande stämma. Dock fanns inga teologiska motiv för min oerhörda trivsel. Som sann vetenskapsman är jag naturligtvis ateist! Däremot tror jag på kulturens förfining, klassen och stilen. I dessa avseenden har kyrkan fyllt en essentiell funktion för de lägre klasserna. Som ingen annan har prästerna predikat dygd, förstånd och ödmjukhet i pöbeln. Tanken på helvetets eviga eldar har för de mest förtappade illitterater och bondlurkar möjliggjort skam, fruktan, hårt strävsamt arbete samt respekt för bättre folk. Kort sagt: moral, vett och etikett!

Men mitt goda humör skulle inte få blomstra länge. Fram till koret steg en ung rödkindad gosse med en gitarr i handen. Med smäktande och tårdrypande stämma började han recitera en av de otaliga simpla ballader, vilka likt parasiter sorgligt nog infekterar även nutidens mest kultiverade salonger.

Här kan jag upplysa om att det fanns en förståndig tid då det lösa patrasket trubadurerna, likt gycklarna och narrarna var förvisade till landsvägens damm och misär bland de övriga landstrykarna. Den unge parveln vars röst framifrån kyrkans altarsmycke vibrerade genom luften påminde mig om, inte utan visst obehag, den nutida populasens stupida dyrkan av vissångarna. Men denna olustkänsla är icke helt obekant för mig och den kyrkliga förrättningen skulle fortfarande kunna ha bibehållit sitt gemytliga skimmer. Som en veritabel representant av sans och vett upplever jag dagligen till ett visst själsligt obehag eftersom jag tvingas bevittna människors oförståeliga dumhet av alla dess slag. Väl i det stora som i det lilla. Detta intellektuella ok är något som vi utvalda upphöjda potentater måste lära oss hantera.

Men denna ohyggliga dag skulle frambringa fler obeskrivbara otrevligheter och dessa dessutom av ett sällan skådat slag. Efter ett par synnerligen väl valda och förmanande ord från kapellets präst, harklade den unge mannen återigen framme vid koret för att stämma upp i en ny visa. Döm av min förvåning och omedelbara rättfärdiga vrede då det visar sig vara ett fördömligt alster av ilbattingen Per Gessle. Per Gessle är den i särklass värsta av alla lumpna kreatur till barder! Han är ett huggormsyngel vilkas tvivelsaktiga och för populäsen förledande, mycket farliga visor förpestar vårt land med gemena uppmaningar till dumhet, slöhet omoral! Där jag satt i min min stol kände jag en tvingande lust att omedelbart resa mig upp och med hög stämma verka för att det eländiga spektaklet skulle ändas. Dock har jag under min uppväxt välsignats med en mycket god, proper och respektabel uppfostran. Därför sutto jag stillatigande kvar, dock med ett demonstrativt illa dolt missnöje. Och så utspelade sig den scen jag allra mest fruktade, men icke desto mindre var sorlgligt medveten skulle uppenbara sig. Bardslyngeln framme vid podiet trallade upp den allra enklaste, tarvligaste och osmakligaste versrad. Även om det gör mig ont beder jag att få plåga edra ögon med att citera denna styggelse "Jag tycker om när du tar på mig. Jag tycker om dina bröst i morgonljuset." Ärade läsare, Ni har icke svårt att föreställa Er att min upprördhet efter denna veritabla förolämpning icke visste några gränser! Det fanns en tid då kyrkan stod för moral, dygn och plikt. Men så långt har alltså förfallet gått att dagens prästerskap släpper in visor vilka direkt uppmanar till köttslig lust och otukt, ända in i sakristian! Jag förbannade den dag när jag som ung gosse icke valde den katolska prästbanan och mitt kritiska naturvetenskapliga tänkande som hindrat mig från denna gärning! Jag överfölls av febriga drömsyner där Biskop M Olander med svavelsosande stämma predikar plikt, vett och dygd över katolska olivbönder och getaherdar!

Förvisso äro den katolska gudens vägar outgrundliga och icke empiriskt verifierbara, men han är sträng, rättfärdig och fördömmande! Jag hyser från och med denna stund ett brinnande förakt och ett förtörnande agg mot vad den slapphänta protestantistiska statskyrkan förfallit till!

Dagens borglömda ord. Bard är medeltidens passande skymford på de simpla dussinsångare som idag dyrkas som trubadurer av den svenska populasen. Barderna hörde, som de gudsförgätna landstrykare de var, hemma på landsvägen. Detta var ett mycket passande bemötande!

In Vulpes Vincit Omnia! Skål!