En lärjunges bortgång

Ärade audiotorium. Uppsalasonen Ingmar Bergman haro avlidit.

Som ung gosse var Ingmar en mycket bångstyrig och beskäftig person. Eftersom jag redan vid den tiden i Uppsala voro en mycket respekterad och omtyckt potentat, dessutom tillika Doktor, ombads jag ta mig an honom. Med ömsom milda förmaningar och ömsom skarp upptuktelse talte jag till honom under en kulen höstafton. Eftersom jag är en man vilka människor för min stora klokskap och strålande intelligensia oftast lyssnar andäktigt till, uppfylldes Ingmar av de allra djupaste känslor för min upphöjda person. Jag togo således den unge mannen under mina vingars beskydd. Ingmar klippte sig, inhandlade rock, basker och fluga och spatserade stolt fram Uppsalas vackra gator i flärdfull gemak. Dock hade min behandling icke lyckats utplåna alla spår av bångstyrigheten. Den mannen led av storhetsvansinne och grandiosa tankar om sin egen person (ett sinnestillstånd vilket jag i egenskap av doktor och vetenskapsman äro lyckligt förskonad ifrån). Ingmar gjorde således det oerhörda. Han lämnade Uppsala - giganternas hemvist och civilisationens vagga, för filmproduktion i Solna (en simpel bondby numera bebodd av klentrogna rabulister och bolsjeviker) samt den Kungliga (Bah!) Dramatiska Teatern i Stockholm! Det äro mig ett djupt och beklagligt mysterium att detta fuskbygge till bosättning så länge fått verka som hufvudstad, när istället Uppsala finnes.

Men Ingnmar behöllo kontakten med mig, sin högt ärade lärofader. Genom åren har jag besvarat en strid ström av samtal och brev i vilka bångstyriga skådespelare och sinnesförvirrade teaterchefer avhandlats. Likt populasen måste konstnärsskrået hållas i stramt koppel, tukt och förmaning! Dock skulle denna relation snart komma att upphöra. 1957 frågade Ingmar mig om han skulle kunna få äran att använda min ärevördiga personlighet i en av sina filmen. Tanken hade länge varit med honom och jag gav honom aningslöst mitt tillstånd. Så spelade Ingmar in Smultronstället.


Som Ni själv kan bevittna äro likheterna väl framträdande. Dock hade min lärjunge likt den oborstade lymmel han en gång sprungit ur, på ett mycket gement och tarvligt sätt behagat driva gäck med sin läromästare! Här skola jag tala om att jag icke under några som helst omständigheter skola få för mig att sätta min fot i Lund! Den illiterata ansamlingen av dumhet Lund, är en danskt marionett och ett lydrike! Det finns en rättmätig anledning till varför lunditerna under så många år förvägrats en egen nation i Uppsala. Skymfen att ha blivit skamlöst utpekat som en lundit framför hela världens lystra blickar, fick mig att på stående fot förskjuta min adept. Jag instruerade min hushållerska att all kontakt med den mannen voro icke önskvärd.

Mot slutet av sitt liv vågade min före detta djäkne inte återvända till sin födelsestad. Han isolerade sig i stället på Fårö och grämde sig under många långa år över sin lättsinta gycklarlust. Till slut ringde han skamset upp mig. Efter trettio års idogt förnekande gav jag storsint min före detta lärljunge förlåtelse och försoning. Jag kände hur en stor sten föllo från hans hjärta.

Nu är han borta och i Uppsala har det inte fördragit lång tid innan gamarna dansar på bordet. En gränslös vederstygglig och motbjudande byggnad har uppförts på Vaksala torg! Dessutom har det stupida och fåfänga styrande etablissemangella gardet haft osmakligheten att kalla det Musikens hus! Denna provokation skulle vara omöjlig att genomföra under den rytmiska kulturpersonligheten Ingmars livstid. Jag tackar min lyckliga stjärna att det groteska bygget uppförts på andra sidan Fyrisån, en gräns jag sällan och mycket ogärna passerar!

Dagens bortglömda ord. En djäkne är en trogen efterföljare, lärling och apostel.

In Vulpes Vincit Omnia! Skål!