Ärade audiotorium. Uppsalasonen Ingmar Bergman haro avlidit.
Som ung gosse var Ingmar en mycket bångstyrig och beskäftig person. Eftersom jag redan vid den tiden i Uppsala voro en mycket respekterad och omtyckt potentat, dessutom tillika Doktor, ombads jag ta mig an honom. Med ömsom milda förmaningar och ömsom skarp upptuktelse talte jag till honom under en kulen höstafton. Eftersom jag är en man vilka människor för min stora klokskap och strålande intelligensia oftast lyssnar andäktigt till, uppfylldes Ingmar av de allra djupaste känslor för min upphöjda person. Jag togo således den unge mannen under mina vingars beskydd. Ingmar klippte sig, inhandlade rock, basker och fluga och spatserade stolt fram Uppsalas vackra gator i flärdfull gemak. Dock hade min behandling icke lyckats utplåna alla spår av bångstyrigheten. Den mannen led av storhetsvansinne och grandiosa tankar om sin egen person (ett sinnestillstånd vilket jag i egenskap av doktor och vetenskapsman äro lyckligt förskonad ifrån). Ingmar gjorde således det oerhörda. Han lämnade Uppsala - giganternas hemvist och civilisationens vagga, för filmproduktion i Solna (en simpel bondby numera bebodd av klentrogna rabulister och bolsjeviker) samt den Kungliga (Bah!) Dramatiska Teatern i Stockholm! Det äro mig ett djupt och beklagligt mysterium att detta fuskbygge till bosättning så länge fått verka som hufvudstad, när istället Uppsala finnes.
Men Ingnmar behöllo kontakten med mig, sin högt ärade lärofader. Genom åren har jag besvarat en strid ström av samtal och brev i vilka bångstyriga skådespelare och sinnesförvirrade teaterchefer avhandlats. Likt populasen måste konstnärsskrået hållas i stramt koppel, tukt och förmaning! Dock skulle denna relation snart komma att upphöra. 1957 frågade Ingmar mig om han skulle kunna få äran att använda min ärevördiga personlighet i en av sina filmen. Tanken hade länge varit med honom och jag gav honom aningslöst mitt tillstånd. Så spelade Ingmar in Smultronstället.
Som Ni själv kan bevittna äro likheterna väl framträdande. Dock hade min lärjunge likt den oborstade lymmel han en gång sprungit ur, på ett mycket gement och tarvligt sätt behagat driva gäck med sin läromästare! Här skola jag tala om att jag icke under några som helst omständigheter skola få för mig att sätta min fot i Lund! Den illiterata ansamlingen av dumhet Lund, är en danskt marionett och ett lydrike! Det finns en rättmätig anledning till varför lunditerna under så många år förvägrats en egen nation i Uppsala. Skymfen att ha blivit skamlöst utpekat som en lundit framför hela världens lystra blickar, fick mig att på stående fot förskjuta min adept. Jag instruerade min hushållerska att all kontakt med den mannen voro icke önskvärd.
Mot slutet av sitt liv vågade min före detta djäkne inte återvända till sin födelsestad. Han isolerade sig i stället på Fårö och grämde sig under många långa år över sin lättsinta gycklarlust. Till slut ringde han skamset upp mig. Efter trettio års idogt förnekande gav jag storsint min före detta lärljunge förlåtelse och försoning. Jag kände hur en stor sten föllo från hans hjärta.
Nu är han borta och i Uppsala har det inte fördragit lång tid innan gamarna dansar på bordet. En gränslös vederstygglig och motbjudande byggnad har uppförts på Vaksala torg! Dessutom har det stupida och fåfänga styrande etablissemangella gardet haft osmakligheten att kalla det Musikens hus! Denna provokation skulle vara omöjlig att genomföra under den rytmiska kulturpersonligheten Ingmars livstid. Jag tackar min lyckliga stjärna att det groteska bygget uppförts på andra sidan Fyrisån, en gräns jag sällan och mycket ogärna passerar!
Dagens bortglömda ord. En djäkne är en trogen efterföljare, lärling och apostel.
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
tisdag 4 september 2007
måndag 3 september 2007
Kyrkans skamliga svek, gudars skymning!
För en tid sedan var jag inbjuden till ett bröllop. Med väl knuten fluga och oklanderligt droppstruken väst klev jag, vid gott mod in genom de breda kyrkportarna för att bevittna de unga tus vigselakt. Äktenskapet uppbär en ypperlig samhällelig funktion. Otaliga gånger har vigseln frälst pöbeln ifrån otukt, oförstånd och andra uppenbart skamliga förseelser! Dessutom är vigseln en mångtusenårig sedvänja. Traditionerna är det goda samhällets vackra byggstenar och skola i princip alltid under alla omständigheter följas!
Under vigselakten sjöngs psalmer av församlingen och uråldrigt gammalmodig musik strömmade från läktaren. På min vitmålade hårda träbänk njöt jag av att se kyrkorummets medlemmar lyssna i koncentrerad andakt på prästens entonigt mässande stämma. Dock fanns inga teologiska motiv för min oerhörda trivsel. Som sann vetenskapsman är jag naturligtvis ateist! Däremot tror jag på kulturens förfining, klassen och stilen. I dessa avseenden har kyrkan fyllt en essentiell funktion för de lägre klasserna. Som ingen annan har prästerna predikat dygd, förstånd och ödmjukhet i pöbeln. Tanken på helvetets eviga eldar har för de mest förtappade illitterater och bondlurkar möjliggjort skam, fruktan, hårt strävsamt arbete samt respekt för bättre folk. Kort sagt: moral, vett och etikett!
Men mitt goda humör skulle inte få blomstra länge. Fram till koret steg en ung rödkindad gosse med en gitarr i handen. Med smäktande och tårdrypande stämma började han recitera en av de otaliga simpla ballader, vilka likt parasiter sorgligt nog infekterar även nutidens mest kultiverade salonger.
Här kan jag upplysa om att det fanns en förståndig tid då det lösa patrasket trubadurerna, likt gycklarna och narrarna var förvisade till landsvägens damm och misär bland de övriga landstrykarna. Den unge parveln vars röst framifrån kyrkans altarsmycke vibrerade genom luften påminde mig om, inte utan visst obehag, den nutida populasens stupida dyrkan av vissångarna. Men denna olustkänsla är icke helt obekant för mig och den kyrkliga förrättningen skulle fortfarande kunna ha bibehållit sitt gemytliga skimmer. Som en veritabel representant av sans och vett upplever jag dagligen till ett visst själsligt obehag eftersom jag tvingas bevittna människors oförståeliga dumhet av alla dess slag. Väl i det stora som i det lilla. Detta intellektuella ok är något som vi utvalda upphöjda potentater måste lära oss hantera.
Men denna ohyggliga dag skulle frambringa fler obeskrivbara otrevligheter och dessa dessutom av ett sällan skådat slag. Efter ett par synnerligen väl valda och förmanande ord från kapellets präst, harklade den unge mannen återigen framme vid koret för att stämma upp i en ny visa. Döm av min förvåning och omedelbara rättfärdiga vrede då det visar sig vara ett fördömligt alster av ilbattingen Per Gessle. Per Gessle är den i särklass värsta av alla lumpna kreatur till barder! Han är ett huggormsyngel vilkas tvivelsaktiga och för populäsen förledande, mycket farliga visor förpestar vårt land med gemena uppmaningar till dumhet, slöhet omoral! Där jag satt i min min stol kände jag en tvingande lust att omedelbart resa mig upp och med hög stämma verka för att det eländiga spektaklet skulle ändas. Dock har jag under min uppväxt välsignats med en mycket god, proper och respektabel uppfostran. Därför sutto jag stillatigande kvar, dock med ett demonstrativt illa dolt missnöje. Och så utspelade sig den scen jag allra mest fruktade, men icke desto mindre var sorlgligt medveten skulle uppenbara sig. Bardslyngeln framme vid podiet trallade upp den allra enklaste, tarvligaste och osmakligaste versrad. Även om det gör mig ont beder jag att få plåga edra ögon med att citera denna styggelse "Jag tycker om när du tar på mig. Jag tycker om dina bröst i morgonljuset." Ärade läsare, Ni har icke svårt att föreställa Er att min upprördhet efter denna veritabla förolämpning icke visste några gränser! Det fanns en tid då kyrkan stod för moral, dygn och plikt. Men så långt har alltså förfallet gått att dagens prästerskap släpper in visor vilka direkt uppmanar till köttslig lust och otukt, ända in i sakristian! Jag förbannade den dag när jag som ung gosse icke valde den katolska prästbanan och mitt kritiska naturvetenskapliga tänkande som hindrat mig från denna gärning! Jag överfölls av febriga drömsyner där Biskop M Olander med svavelsosande stämma predikar plikt, vett och dygd över katolska olivbönder och getaherdar!
Förvisso äro den katolska gudens vägar outgrundliga och icke empiriskt verifierbara, men han är sträng, rättfärdig och fördömmande! Jag hyser från och med denna stund ett brinnande förakt och ett förtörnande agg mot vad den slapphänta protestantistiska statskyrkan förfallit till!
Dagens borglömda ord. Bard är medeltidens passande skymford på de simpla dussinsångare som idag dyrkas som trubadurer av den svenska populasen. Barderna hörde, som de gudsförgätna landstrykare de var, hemma på landsvägen. Detta var ett mycket passande bemötande!
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
Under vigselakten sjöngs psalmer av församlingen och uråldrigt gammalmodig musik strömmade från läktaren. På min vitmålade hårda träbänk njöt jag av att se kyrkorummets medlemmar lyssna i koncentrerad andakt på prästens entonigt mässande stämma. Dock fanns inga teologiska motiv för min oerhörda trivsel. Som sann vetenskapsman är jag naturligtvis ateist! Däremot tror jag på kulturens förfining, klassen och stilen. I dessa avseenden har kyrkan fyllt en essentiell funktion för de lägre klasserna. Som ingen annan har prästerna predikat dygd, förstånd och ödmjukhet i pöbeln. Tanken på helvetets eviga eldar har för de mest förtappade illitterater och bondlurkar möjliggjort skam, fruktan, hårt strävsamt arbete samt respekt för bättre folk. Kort sagt: moral, vett och etikett!
Men mitt goda humör skulle inte få blomstra länge. Fram till koret steg en ung rödkindad gosse med en gitarr i handen. Med smäktande och tårdrypande stämma började han recitera en av de otaliga simpla ballader, vilka likt parasiter sorgligt nog infekterar även nutidens mest kultiverade salonger.
Här kan jag upplysa om att det fanns en förståndig tid då det lösa patrasket trubadurerna, likt gycklarna och narrarna var förvisade till landsvägens damm och misär bland de övriga landstrykarna. Den unge parveln vars röst framifrån kyrkans altarsmycke vibrerade genom luften påminde mig om, inte utan visst obehag, den nutida populasens stupida dyrkan av vissångarna. Men denna olustkänsla är icke helt obekant för mig och den kyrkliga förrättningen skulle fortfarande kunna ha bibehållit sitt gemytliga skimmer. Som en veritabel representant av sans och vett upplever jag dagligen till ett visst själsligt obehag eftersom jag tvingas bevittna människors oförståeliga dumhet av alla dess slag. Väl i det stora som i det lilla. Detta intellektuella ok är något som vi utvalda upphöjda potentater måste lära oss hantera.
Men denna ohyggliga dag skulle frambringa fler obeskrivbara otrevligheter och dessa dessutom av ett sällan skådat slag. Efter ett par synnerligen väl valda och förmanande ord från kapellets präst, harklade den unge mannen återigen framme vid koret för att stämma upp i en ny visa. Döm av min förvåning och omedelbara rättfärdiga vrede då det visar sig vara ett fördömligt alster av ilbattingen Per Gessle. Per Gessle är den i särklass värsta av alla lumpna kreatur till barder! Han är ett huggormsyngel vilkas tvivelsaktiga och för populäsen förledande, mycket farliga visor förpestar vårt land med gemena uppmaningar till dumhet, slöhet omoral! Där jag satt i min min stol kände jag en tvingande lust att omedelbart resa mig upp och med hög stämma verka för att det eländiga spektaklet skulle ändas. Dock har jag under min uppväxt välsignats med en mycket god, proper och respektabel uppfostran. Därför sutto jag stillatigande kvar, dock med ett demonstrativt illa dolt missnöje. Och så utspelade sig den scen jag allra mest fruktade, men icke desto mindre var sorlgligt medveten skulle uppenbara sig. Bardslyngeln framme vid podiet trallade upp den allra enklaste, tarvligaste och osmakligaste versrad. Även om det gör mig ont beder jag att få plåga edra ögon med att citera denna styggelse "Jag tycker om när du tar på mig. Jag tycker om dina bröst i morgonljuset." Ärade läsare, Ni har icke svårt att föreställa Er att min upprördhet efter denna veritabla förolämpning icke visste några gränser! Det fanns en tid då kyrkan stod för moral, dygn och plikt. Men så långt har alltså förfallet gått att dagens prästerskap släpper in visor vilka direkt uppmanar till köttslig lust och otukt, ända in i sakristian! Jag förbannade den dag när jag som ung gosse icke valde den katolska prästbanan och mitt kritiska naturvetenskapliga tänkande som hindrat mig från denna gärning! Jag överfölls av febriga drömsyner där Biskop M Olander med svavelsosande stämma predikar plikt, vett och dygd över katolska olivbönder och getaherdar!
Förvisso äro den katolska gudens vägar outgrundliga och icke empiriskt verifierbara, men han är sträng, rättfärdig och fördömmande! Jag hyser från och med denna stund ett brinnande förakt och ett förtörnande agg mot vad den slapphänta protestantistiska statskyrkan förfallit till!
Dagens borglömda ord. Bard är medeltidens passande skymford på de simpla dussinsångare som idag dyrkas som trubadurer av den svenska populasen. Barderna hörde, som de gudsförgätna landstrykare de var, hemma på landsvägen. Detta var ett mycket passande bemötande!
In Vulpes Vincit Omnia! Skål!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
